I söndags så packade jag ihop installationen. Har fått väldigt blandad respons på den! Själv tenderar jag att fokusera på bristerna, det finns så sjukt mycket kvar att lära. Just nu läser jag boken Making Video Dance A step-by-step guide to creating dance for screen, och lär mig av alla mina misstag. Jag må kanske göra saker i "fel" ordning, göra film innan man vet hur och dessutom ställa ut dem för allmän beskådan, kanske knäppt. Men jag har lärt mig mycket och kanske var det så jag var tvungen att göra, bara köra. Annars hade jag kanske blivit rädd. Det är lätt att bli rädd för saker man inte kan, förstås, och jag har känt mig dumförklarad flera gånger om. Men jag gjorde det, learning by doing, kan rekommendera det!

Dagen efter

Igår var det vernissage och ja, jag lyckades få igång båda projektionerna och kunde andas ut.
Idag syns jag i media:
På Kultursidan.nu http://www.kultursidan.nu/?p=9805
och så Folkbladet http://www.folkbladet.se/kultur/

Nu börjar det bli nåt av det här

Trots att teknikguden inte har varit på min sida idag, alls, så börjar någonting ta form. Någonting som jag kallar en Dans- Videoinstallation, har inte hört det begreppet förut men det passar här. Installationen består av två projektioner av två "tvilling" filmer med dans. Den låååånga processen med solot "Moln på himmelen, vatten i en flaska" har tillslut blivit en klar produkt, nytt format och ny dansare men samma rörelser, musik och utgångspunkt. Detta är ett experiment och jag är ute på hal is, eller har tagit mig vatten över huvudet eller helt enkelt har velat göra något nytt. Nytt för mig då! Hur som helst imorn är det vernissage, precis, vernissage inte premiär och den här föreställningen kommer rulla på i nästan två veckor vare sig jag är där eller inte. Lite häftigt tycker jag!
I morgon är det vernissage kl. 13.00, kom gärna! Annars så finns installationen till beskådan alla dagar i veckan, förutom måndagar, på Norrköpings Stadsmuseum (KSM-labbet) fram till den 5 maj.

En massa ovärderlig hjälp och stöttning av Thorbjörn inte bara idag utan även med redigering!

Så här skitig blir man av att greja

Wiiii, en projektion uppe och fungerande

Synd bara att det fortfarande bara var den som fungerade när jag var tvungen att lämna bygget.

På väg in i väggen

Jag är på väg rakt in i den där väggen. Jag kan se den komma allt närmare. En del av mig tänker att det kanske vore bra att slå rakt in i den. Att då måste jag hoppa av detta ekkorhjul jag befinner mig i, det finns en lättnad i det. En annan säger att nej det är absolut inte värt det, försök parera. Jag pluggar 100%, jobbar 50%, är ordförande i en förening samt är med och driver ett större projekt. Utöver det så är jag i en livssituation som inte är som jag hade tänkt eller önskat (är 34 år, singel, barnlös med goda utsikter att tituleras The Crazy Cat Lady, vad fan!) och har dessutom blivit uppsagd från mitt jobb(och hur ser arbetsmarknaden ut för en icke legitimerad danslärare?). På vårdcentralen säger man att jag har en utmattningsdepression, vilket nog är korrekt. Jag tror inte att det syns utåt, jag är ganska bra på att dölja eller hålla fasad om man så vill. Men jag är genomtrött inte sovtrött utan utmattad, ledsen och fyller alla kriterier för en utmattningsdepression.  Jag säger inte att det är konstigt, får väl antagligen skylla mig själv men jag definierar mig utifrån vad jag presterar. Om jag inte presterar finns jag inte. Ju mer jag presterar ju bättre är jag. Vet inte varför det blev så men så verkar det ha blivit. Nåt att jobba på! Tänk om jag kunde se mig själv så som jag ser andra människor för då är jag minsann inte alls lika hårt dömande. Hur som helst så ska jag försöka att parera den där väggen!  

Hur gör man då det? Ingen aning men antar att börja med att dra ner på arbetsbördan är en god idé. Därför har jag beslutat att dra mig tillbaka från det stora projektet. ”En Guidad Tur i Dansens Tecken” som jag drog igång för ett år sedan tillsammans med Anna Trobäck. I år, i sommar ska det genomföras, ett grymt bra och roligt projekt. Men för mig har det varit extremt ångestladdat och när jag ser över mina arbetsuppgifter så är det det enda som verkar möjligt att plocka bort. Ledsamt men sant. Med mycket ångest så gjorde jag detta förra veckan och trodde på fullaste allvar att människor som påverkas av detta beslut skulle bli hemskt besvikna, arga och kanske till och med anklagande. Så blev det inte alls, jag har mötts av förståelse och medkänsla. Tänk vad hjärnan kan spöka. 

Vad mer kan jag göra? Gå i samtal, det gör jag. Prioritera återhämtning och kravlösa sysslor. Detta försöker jag med men funkar inte jättebra eftersom jag blir så rastlös, löjligt eller hur, att inte kunna vila. Hur som helst, mitt uppe i detta så ska min dans- videoinstallation stå klar, på måndag!!! Detta projekt, mitt första dansfilms experiment, har jag skjutit på, eller snararare tänkt att jag har mer tid till! Men helt plötsligt är tiden slut. Idén som jag hade från början har skalats av ganska ordentligt, inte bara på grund av tidsbrist. Ju mer jag har jobbat med filmerna och med platsen så har det blivit mer minimalistiskt, antar att det är bra av flera orsaker.  Så nu ska jag klara av den här veckan och samtidigt parera den där väggen.

Om filmerna

Okej, känner att jag måste utveckla mitt uttalande om att dansfilm överlag är ganska dåligt. Jag tycker att dansfilm ofta har följande problem; de är ofta för långa, de saknar ofta en rödtråd eller kärna, de har ofta svårt att integrera ljud och bild. Efter de här dagarna på festivalen och efter att ha sett en hel del ny film så har detta bara blivit bekräftat för mig. Varför är det så? Det jag tror är problemet är att konstnärerna inom genrer har lätt för att dras med i mediets alla möjligheter.  Många av filmerna som jag tittat på kan man se experimentslusten och hur roligt alla inblandade har på inspelningsplatsen eller i redigeringsrummet.  Och visst det kan vara kul men det är inte så publikvänligt, det blir internt. Man vill få med så mycket i sina filmer att poängen, kärnan går förlorad. Ibland kan man se i filmen när kärnan hittats men ofta missar man att fånga upp det där ögonblicket, tycker jag.  
 

Kan det ha att göra med att man i dansfilm har en helt annan relation till publiken jämfört med den traditionella kontakten för dansen i samband med föreställning? I film blir publiken mycket mer anonym än vid en liveföreställning, för dansfilmen finns dessutom inte en självklar plats för visning (om man jämför med spelfilm till exempel). 

Kan det ha att göra med att tekniken är så ny och att man fortfarande inte bemästrar den till fullo? Jag menar inom filmutbildningar är jag övertygad om att man aldrig diskutera dansfilm och inom dansutbildningar så ja, finns det ofta integrerat i Storbritannien och USA, men i övrigt? I Sverige omnämns dansfilm i gymnasieutbildningar men är en ytterst liten del av yrkesutbildningarna.

Det som är så bra med dansfilmen är att man kan ta med publiken till platser som aldrig hade varit möjligt annars, man har andra koreografiska möjligheter med kameran och med klippning och det finns en helt annan möjlighet till spridning av dansen, allt detta gör det fantastiskt.

Hur som helst på The Official Selection Screening i fredagskväll så hade 16 filmer valts ut av de 300 som skickats in. Hur urvalsprocessen gått till det vet jag inte men jag har förstått under dagarna på workshopen att just den här festivalen är väldigt öppna i sitt val. Filmerna var väldigt blandade både i teknisk kvalité, längd och innehåll. Jag erkänner att det jag gillar mest är filmer som verkligen innehåller mycket dans och rörelse. En hel del av filmerna var väldigt experimentella och där rörelsen sätts i kameran, klippning eller i något annat än en kropp. Hur som helst tänkte jag visa mina favoriter av de filmerna som visades i fredags:

Chicken Boy av Cari Ann Shim Sham & Jia Wu

http://vimeo.com/42871695

Je ne voulais pas vraiment faire ce voyage av Pascal Dupoy & Marion Faure

http://vimeo.com/42871695

Turn-Around Tango av Marites Carino & 605 Company

http://vimeo.com/53261553#at=0

Orsaken till att jag gillar de här är att de just klarar av det jag nämner ovan, de har en rödtråd och vet vad de vill kommunicera till publiken. Sen är de ju i sitt format ganska traditionella, mycket dans, snygg produktion, inte så experimentellt kanske, men jag gillar dem.

Dag 3

Sitter på mitt rum och äter yoghurt, bröd, ost och fruktpuré (ja, det är tydligen nåt även vuxna äter här!) och försöker att inte tänka på alla bakterier och äckligheter som frodas runt om mig. Min hjärna är överkörd, stampad på och intrasslad efter en konferens som var minst sagt intensiv. Klockan 9 började vi och jag har lyssnat mer eller mindre aktivt på 13 talare på engelska, franska och diverse kombinationer däremellan. Ämnen som genrer, minimalism och curatorship har tagits upp av representanter från universitet runt om i Europa; Holland, England, Ungern och Frankrike bland annat. Massa information och stora frågeställningar har vi matats med. Jag hade bokat in mig på att äta lunch via konferensen men hade inte förstått att det rörde sig om 3- rätters middag!!! Herregud, till lunch. Många av dem andra gick nu till en restaurang för att äta middag men jag valde en enklare variant och att få vila mitt huvud lite. Nu alldeles strax ska jag på själva huvudnumret för denna festival, The Official Selection Screening. Får se hur detta blir eftersom jag har insett att jag tycker att dansfilm överlag är ganska dåligt. Men återkommer om det!

Dag två

Just nu sitter jag på golvet i entrén till ett bibliotek i byn Le Breuil i distriktet Bourgogne i landet Frankrike. Vi är här för att det snart (hoppas jag) ska sätta igång filmvisningar. Vi är väl runt ett 20-tal personer här och även idag är jag ensam om att inte kunna hantera det franska språket. Idag har det tillkommit två personer till gruppen och de pratar inte eller förstår engelska, så ni kan ju förstå läget. Mycket händer och sägs som jag inte uppfattar, en ovanlig känsla, ett utanförskap som ju för väldigt många människor är vardag. Jag har upplevt det i tre dagar och är redan less och frustrerad. Ringer mamma varje dag för att få prata svenska, haha. Och så undrar folk varför invandrare ofta samlas i vissa områden bland sina egna! Hur som helst idag har vi i workshopen blivit presenterade för den mängd av dansfilm och filmfestivaler som finns runt om i världen och diskuterat förutsättningar för att kunna delta i dem. Intressant, nyttig och värdefull information. Idag anlände en energisk kvinna som representerar en av Latinamerikas främsta dansfilms festivaler, hon ska visa ett urval av filmer från bland annat Mexico. Sen tror jag att en representant från en festival i Istanbul är här och ska visa filmer från Turkiet. När det hela börjar det vet jag inte men Sylvia, min granne, har lovat att hämta mig. Nu när jag har wifi så borde jag passa på att jobba, kanske vore bättre än att skriva här men jag är så trött och hjärnan känns som en svamp.